Fatta

Två flickor har gruppvåldtagits och mördats i Indien, igen. Flickorna var 14 och 15 år gamla när männen bestämde sig för att avsluta deras liv. Huruvida det var självmord eller inte är fullkomligt ointressant. Männen som ansåg sig ha rätten till flickornas kroppar kommer för alltid att bära ansvaret för deras död.

Att två barn hittas hängande döda i ett träd blir en notis i Sveriges DN. Indien ligger långt borta, både kulturellt och geografiskt. Men det förminskar inte flickornas smärta.

Att beskriva med ord vad jag känner när jag får veta att två flickors liv avslutats innan de ens hunnit börja levas är svårt. Att skriva om att det sista de fick uppleva var den yttersta patriarkala kränkningen är omöjligt. Jag kommer aldrig att kunna beskriva det.

Det är det här det handlar om. Den feministiska kampen. Det är för dessa flickor som vi måste orka. Ni som hävdar att feminismen är någon typ av västerländskt påhitt, något vi ägnar oss åt för att vi fått för lite kuk, lyssna nu.

Många av er har barn. En del har döttrar. Föreställ dig din dotter som fjortonåring. Föreställ dig att hennes underliv trasas sönder av främmande män. Att de knullar, knullar, knullar henne. Kanske skriker hon. Kanske är hon för rädd för att skrika. När hon gått sönder, blöder och är medvetslös spottar de på henne. Kallar henne för en äcklig liten hora. Kanske slår de henne. Det hela slutar med att hon hänger död i ett träd. Vad skulle vara värst? Att hon blivit mördad eller att livet och männen svikit henne så totalt att hon redan vid fjorton års ålder känner att hennes liv inte är värt att levas? Spelar det någon roll? Flickorna i Indien är långt borta, men de känner på precis samma sätt som din dotter. Det gör lika ont.

Snälla, lyssna på oss. Se att kampen för kvinnors rättigheter, mot patriarkatet och för en vettig våldtäktslagstiftning är viktig. Att den fungerar. FI:s framgång i EU-valet är ett bevis på detta. Ett bevis på att varje delat inlägg på sociala medier, varje demonstration och varje feministiskt samtal räknas.

Kampen för kvinnors rättigheter har rört sig över världen genom historien. Just nu är den stark i Sverige. Och det vi gör idag betyder något för morgondagens kvinnor, i hela världen.

Nystart

Jag fick en liten kollaps här för några veckor sedan. Så jag gjorde det enda rätta och flyttade ut på landet. Bor i stugan och har anammat en ny kvällsrutin där jag somnar efter att solen gått upp, eftersom jag är för rädd när det är mörkt. Har ungefär en timme av ångest kvar innan jag kan gå och lägga mig.

Ligger i soffan och stirrar på köket. Det är en jävla musjävel där?!?!!?! Hur hanterar man denna situation?! Förmodligen inte som jag. Är på samma gång livrädd och otroligt kärleksfull. Lilla musen då! Klart du ska få en liten brödbit! Jag har svept en öl och lagt bröd framför spisen där den äckliga lilla jäveln ligger och tittar ut. Pappa kommer hit på torsdag och då gissar jag att vi kommer få någon typ av råttfällesituation. Så därför tänker jag att den lilla rackaren väl kan få njuta så länge det varar? Men måste även leka inte nudda golv när jag ska hämta något ur kylen. Får kryp i hela kroppen och kommer bädda om innan jag somnar.

ÅH HERREGUD NU HÄMTADE DEN BRÖDET. Så jävla äckligt.

Har existerat i denna stuga helt ensam i en vecka utan att bli galen.  Mer än vanligt, alltså.

*väntar ut applåderna*

Det är fint att leva på landet. Jag hugger ved, klipper gräs och säger tjena. Framförallt är det skönt att på något jävla sätt vara avskärmad från vad som händer i Europa. Jag vet att jag måste komma hem, måste ta tag i det förr eller senare. Men precis just nu känns det ganska skönt att bara vara.

Antirasism

Jag var på en manifestation mot rasism för någon vecka sedan. Det är många såna just nu. Vi samlades i centrum. Fikade, viftade med flaggor och vrålade ”Inga rasister på våra gator”. Diskuterade med varandra om hur fruktansvärt det är att högervindar blåser allt snålare. Gladdes åt att FI går starkt framåt. Dunkade varandra i ryggen.

Det är lätt att kalla sig antirasist. Busenkelt, ärligt talat. Testa själv. Titta upp från dataskärmen och säg till dig själv att du är feminist, att du är antirasist och att du tror på ett Sverige där män, kvinnor, transpersoner och utlandsfödda lever i solidaritet och fred.

Inte alls svårt.

Det som är svårt är att erkänna motsatsen. Att erkänna att jag som vit cisperson faktiskt har rasistiska och förtryckande tendenser. Att jag varje dag motverkar feminismens kamp och ger patriarkatet vind i seglen. Att jag som en del av en majoritet aldrig någonsin kommer att kunna sätta mig in i vad det innebär att vara en del av en minoritet. Om det så handlar om etnicitet, sexualitet eller könstillhörighet. Det är svårt som fan, men otroligt viktigt.

Inte förrän vi vågar se våra egna brister kan vi förändra, och förändras. Det som är farligt är att låtsas som att man inte är ett offer för de strukturer vi är en del av. Att vi på något sätt är skonade från det som vi kämpar emot. Den största och viktigaste kampen bedriver du mot dig själv.

På de flesta manifestationer jag varit på i år har en övervägande majoritet varit vita. Jag är en av dom. Jag kan ärligt säga att jag i Sverige inte har en enda vän som inte är vit. Det är inte ett medvetet val. Det är en konsekvens av vårt segregerade samhälle. Och det behöver vi förändra.

Jag menar inte att dessa antirasistiska demonstrationer och manifestationer är verkningslösa. Tvärtom är det en grundbult i vårt samhälle. Vi måste orka stå upp för det vi tror på. Måste orka säga ifrån i alla de vardagssituationer där rasisterna och sexisterna håller låda. 

Som feminist kräver jag av manliga feminister att de ska backa ett steg. Hålla käften en liten jävla minut av historien och låta kvinnorna komma till tals.

Som vit och antirasist ser jag också att jag måste backa. Jag måste hålla käften en stund och låta de som verkligen drabbas av rasismen komma till tals.

Män ska vara ett stöd i kvinnornas kamp mot patriarkatet. De har lika mycket att vinna på ett feministiskt samhälle som kvinnor.

Vita ska vara ett stöd i mänsklighetens kamp mot rasismen. De har lika mycket att vinna på ett solidariskt samhälle som resten av världen.

Men männen ska inte föra kvinnornas talan. Vita ska inte föra antirasismens talan. För vi fattar fan ingenting.

Det är nog dags igen

Hej hörrni. 

På annandagen åkte jag och dessa jeppar ovan till Sydafrika. 

Det är en spännande sak att åka tillbaka till en plats i världen där man har ett andra hemma. När vi landade  var det två och ett halvt år sedan jag var där sist. Jag lämnade ett Kapstaden med relationer, känslor och en väldig massa tankar. Sen var jag helt plötsligt hemma. Hemma i den stad som alltid varit hemma och där jag alltid känt att livet är stadigt. Komplicerat, men med en grund gjuten av betong. Det gjorde att tiden i Sydafrika ganska snabbt blev till något overkligt. Som en ficka i tiden. Och jag glömde. Jag fortsatte leva på som jag gjort innan jag åkte. Det var som att ett år ur mitt liv helt plötsligt inte fanns. 

OBS är ej en tönt som tänker säga saker som att ~ingen förstår~. Men jag hade inte riktigt någon att ventilera med. Hur mycket jag än berättade och förklarade så var det ju faktiskt ingen som var där med mig. Jag hade kunnat hyra in ett gäng afrikaner att posera med mig och googla "view from table mountain" och egentligen sitta i en etta i Husby hela året. Det var liksom mitt eget år, och ingen påminde mig riktigt om det. Så det försvann. Och livet här hemma blev till livet igen. Saker förändrades, jag flyttade en massa och några jävla främlingar bor i mitt hus. Sydafrika försvann. 

Men något i mig kliade konstant. Nånting var fel, men det var svårt att sätta fingret på vad. En klok kvinna jag känner skrev en gång att Sydafrika griper tag om hjärtat, och inte släpper taget så lätt. Hon har rätt. 

Att komma tillbaka är att komma ihåg. Människorna, dofterna, känslan och det där som inte går att beskriva. Det där med Sydafrika som får en att känna att världen trots allt är vår. Att vi gör världen.  

Våldtäkten som aldrig sker

Jag går hem en kväll. Det är mörkt ute och jag knyter fingrarna hårt, hårt om nycklarna i fickan. Vill egentligen lyssna på musik, men vågar inte. Då hör jag inte stegen bakom mig om han kommer. Han, den där anonyma, som jag aldrig mött. Våldtäktsmannen.  

Min bästa vän säger att hon ska gå hem till Berghem, från centrum, en kväll. Jag förklarar för henne att hon absolut inte får gå ensam på mörka cykelvägar. 

Tänk om det händer något? Jag är inte rädd, svarar hon.  

Jag vet att hon har rätt. Och jag vill inte vara rädd. Jag ska för i helvete inte behöva vara rädd. 

Ändå är jag det. På grund av de män som våldtar. På grund av de män som anser sig ha rätten att inte bara våldta en kvinna, utan att våldta alla kvinnors rörelsefrihet.  För han som våldtar letar sig in i våra hjärnor, i våra känslor. Han skrämmer oss.  Får oss att gömma oss inomhus om kvällarna. 

Jag hatar honom. Våldtäktsmannen. Vem är han att bestämma om jag ska ta en promenad eller inte? 

Jag vill inte vara beroende av min kille, min pappa, min bror eller min vän för att följa mig hem, skydda mig.  

Jag vill inte bli skyddad. Jag vill inte vara hon som behöver skyddas. Jag vill inte behöva män. 

Ibland jagar jag upp mig själv. Bestämmer mig i sten för att inte vara rädd. Ser framför mig hur jag sparkar, slår och besegrar honom. Våldtäktsmannen.  Det känns ändå aldrig riktigt bra. Jag tror inte ens på våld.  Jag vill inte vara en sån som slår. Jag vill inte vara hon som behöver slå.  

Det är männen som våldtar som förstör flickors och kvinnors liv. Männen som anser sig ha rätten till deras kroppar.  

Kvinnor ska inte behöva tänka på att inte bli våldtagna. Inte behöva agera för att undvika det. Det är män som måste sluta våldta.  

Fysiskt.  

Sexuellt.  

Mentalt.   

I flera år har jag parerat en våldtäkt som aldrig sker, som förmodligen aldrig kommer att ske.  Jag har format detaljer av mitt liv efter den där anonyma våldtäktsmannen jag aldrig mött, som jag förmodligen aldrig kommer möta. Jag vill inte på något sätt ge sken av att jag förstår vad en våldtäkt är, vad den gör med en kvinna.  

Men rädslan som kvinnor lever med är orättvis.  

Det är nog nu.  

Jag har fått nog.

Ping pong

Hej.

Sedan sist har jag blivit sambo, slutat plugga, börjat jobba och irrat runt i det vi kallar livet.

Men sambo, alltså!

Det är roligt att bo med Calle. Vi har börjat spela pingis mot varandra på ipaden.


"Jag kommer att döda dig."
"Jag hatar dig."
"Rör mig aldrig igen."

Min personliga favorit: "Jag kommer att skada dig."


Jag vann just fem matcher. På rad.

HAAAAAAHAAAA.

Ett mycket hälsosamt sätt att få ut eventuella samboaggressioner. 

Lena Dunham

Den här kvinnan är min idol. Har ni inte sett Girls än?! GÖR det! Ni kommer inte ångra er. Bara vilja flytta till New York och börja prata om the ladies. Tredje avsnittet på andra säsongen är magiskt.

Men godmorgon!

Här sitter jag som en jävla zombie. Vaknade halv sju i morse och var så otroligt pigg. Pigg på det där sättet som man är när man chockvaknat efter att ha sovit alldeles för få timmar. Plöjde mig igenom text av en känd anarkist, och skrev flera sidor med anteckningar i min lilla skrivbok. Formulerade fantastiska meningar om individens roll i samhället enligt en anarkistisk ideologi. Tvättade fem maskiner. Planerade dagens omorganisering av garderober och skåp. Sen sa det pang. Klockan halv elva däckade jag på soffan och var sedan oväckbar tills nu.

Har drömt de sjukaste drömmarna någonsin?!?! Vågar inte ens beskriva sammanhanget för drömmen eftersom jag misstänker att någon skulle yrka på intensiv tvångsvård. 

Nu ska jag återgå till ideologierna. Samt lyssna på powermusik och försöka hitta tillbaka till min glöd.

Vill ha en katt

Hej.

Är sur. Saknar Calle som är i utlandet. 

När man lever så tätt inpå varandra flätar man samman varandras vanor och när då den ena personen saknas försvinner massa små rutiner som ligger så nära hjärtat. Det är liksom ingen som sitter och smattrar på datatangenterna när jag somnar om kvällen och jag har ingen att koka kaffe till och vara arg på på morgonen. Bara mig själv?! Det är svårt att vara arg på sig själv. Har liksom ingen effekt.

Plus att man lever på äggröra.  
Saknar även denna:

 
Lilla Bosse. OBS han är ej död. Ser dock ut så.

Hoppat iväg

Ibland måste man välja om, göra det som bara känns rätt i hjärtat och inte i omgivningen. För att må bra, helt enkelt. Strunta i prestigeförluster och frågor. Jag valde en utbildning som jag trodde att jag ville läsa, insåg att jag inte ville det, och bytte därför spår. Låter ju superenkelt, men jag var nästan beredd att stanna i tre år för att slippa förklara. Det är så konstigt det där. Man är bara ung en gång, och jag tror att man ska passa på att lära sig saker som man verkligen vill lära sig medan hjärnan är som en liten svamp som suger åt sig kunskap. Ändå är det så svårt. Speciellt när folk frågar om man "hoppat av". Det låter ju som att man lagt sig ner för att dö, hoppat av livet, struntat i allt, gett upp.
Men jag har ju bara hoppat iväg någon annanstans.

Till idéhistoria och religionspsykologi! På distans! Jag har läst i tre dagar och är redan frälst. Jag får föreläsningar via internet och kan således tillfredsställa mina pedantiska drag och omorganisera köksskåpen samtidigt som jag lyssnar på en underbar människa tala om teknisk och industriell historia.

En hel del av litteraturen är tydligt inriktad på genusfrågor och kvinnor i historien. Och jag känner hela tiden att jag lär mig saker som jag vill veta mer om. Känner att jag får kött på benen i de frågor som jag faktiskt brinner för.

KUL!